Normalläge – varför det spelar större roll för läkning än vi tror

Vad är normalläge – och varför spelar det så stor roll för läkning? En personlig berättelse om kropp, nervsystem och hur vi steg för steg kan vänja oss vid ett bättre liv.

Jag brukar säga att jag ramlade över Reiki och direkt visste att jag hittat det jag letat efter i hela mitt liv.

Det är sant.

Men jag berättar sällan hur illa ställt det faktiskt var med mig och min kropp då.
Hur jag på många sätt inte hade något annat val.

Jag behövde avslappningen.
Jag behövde tilliten.
Jag behövde något som kunde leda mig framåt.

För jag var inte lätt att hjälpa.
Min kropp reagerade stort på förändring.

Huvudvärk, högt blodtryck – och ett liv utan marginaler

Redan i tonåren hade jag huvudvärk flera gånger i veckan.
Jag åt värktabletter ofta. Jag sökte hjälp, men fick inga lösningar som fungerade.

Däremot konstaterades lätt förhöjt blodtryck.

Läs: Så läkte jag ut cellminnet av auktoriteter >

När kroppen inte har något spelutrymme

Det var inte bara huvudvärken.

Jag var extremt känslig för blodsockerfall.
När jag kände att det var på väg ner hade jag 10–15 minuter på mig att äta – annars fick jag migränliknande huvudvärk i två dygn.

Min balans i livet var som att gå på knivsegg.
Minsta felsteg – och jag föll.

Som 20-åring räckte en enda klunk vin för att jag skulle tillbringa nästa dag med toalettguden.

Att jag pluggade, jobbade och tränade istället för att festa var inget präktigt val.
Det var det sätt jag mådde bäst på.
Jag var till och med gruppträningsinstruktör.

Jag var så van vid min snäva livsstil att jag aldrig ifrågasatte den.
Tvärtom – jag var tacksam över att jag knäckt koden för att hålla mig smärtfri.

Jag reflekterade inte över:

• magont som ibland var så starkt att jag knappt kunde röra mig
• ländryggssmärta som gjorde att jag sov på trasmattor på golvet
• kvällar som alltid avslutades i någon form av kamp med kroppen

Det här var mitt liv innan Reiki.

“Jag vill få tillbaka glittret i mina ögon”

När min första Reikilärare frågade:

“Vad vill du ha ut av kursen?”

svarade jag:

“Jag vill få tillbaka glittret i mina ögon.”

Jag var 24 år gammal.

Vad är normalläge?

Ett par år senare fick en kollega mig att se min situation med nya ögon.

Inte genom råd.
Inte genom pekpinnar.

Utan genom kontrast.

Hennes liv kontrasterade påtagligt mot mitt.

Hon kunde fasta en hel arbetsvecka och känna sig uppfriskad.
Jag fick migrän om jag missade ett mål mat med tio minuter.

Hon kunde boka halvdagar med massage, kiropraktik och Reiki.
Jag blev illamående av en enda kiropraktisk justering – och behövde meditera i 30 minuter innan behandlingen för att kroppen ens skulle klara den.

Då introducerades jag för begreppet normalläge.

Normalläget är det tillstånd vi är vana vid.
Inte nödvändigtvis det vi mår bäst av – utan det som känns bekant för nervsystemet.

Min kollega var van att må bra.
Hon hade vuxit upp med rörelse, stödjande föräldrar och trygghet.

Jag var van att må dåligt.
Jag hittade träning först vid 16. Växte upp med separation och psykisk ohälsa i familjen.

Hon hade ett högt normalläge.
Jag hade ett lågt.

Varför kroppen motstår förbättring

Min kollega kunde tappa sitt mående under stressiga perioder – men längtade tillbaka till hur det brukade kännas.

Jag däremot levde redan i mitt bästa kända tillstånd.

När jag försökte må bättre hamnade jag över mitt normalläge.
Utanför min komfortzon.

Och då sa kroppen stopp.

Inte av ovilja – utan av självskydd.

Att höja sitt normalläge

Att vänja sig vid ett bättre tillstånd än man någonsin haft är stort.
Oavsett var man börjar.

Vi har alla ett inbyggt motstånd mot det okända.

Men det finns en rytm i utveckling.
En rytm i att höja sitt normalläge – steg för steg.

Den som lärt sig denna rytm blir trygg i att göra det igen.
Och igen.
Och igen.

Psykologen Angela Duckworth kallar detta Grit, och beskriver det i sin bok Grit – The Power of Passion and Perseverance.

Hon visar att många som växer upp med högt normalläge ofta stannar där – de tycker om när det går lätt, och slutar pressa sig när de nått toppen av sin bekvämlighet.

Men de som istället lärt sig att lära,
de som lärt sig höja sitt normalläge,
de fortsätter trots motstånd.

Och över tid kommer de ofta mycket längre.

Det här är jag nyfiken på. Kan du berätta mer om Growh Mindset? >

Vad normalläget har gett mig

För mig har förståelsen av normalläget gett sinnesfrid.

Jag såg en lång trappa framför mig – många steg innan jag ens nådde det andra kallade “normalt”.

Men jag lärde mig också koden för utveckling.
Och i mitt arbete idag är den ovärderlig.

Jag har fått en djup respekt för vad det faktiskt innebär att växa utanför sin komfortzon.

Det är inte “bara”.

En människa som bär mycket i sig har ofta en längre resa.
Det är ingen värdering – bara olika förutsättningar.

Livet blir inte bättre av högre normalläge.
Frågorna byts bara ut.

Om jag fick ge mitt yngre jag ett råd

Så skulle det vara detta:

Njut mer i stunden.
Njut mer av resan.
Det finns gåvor även i det som är svårt.
Ta dem till vara.

Känner du att kroppen längtar efter att släppa taget om gammal spänning?
Du kan läsa mer om Känslomässig storstädning här.

Nu då?

Idag är mitt normalläge något helt annat.
Det finns både utrymme och kapacitet.

Jag kan variera kosten utan att kroppen protesterar.
Jag är inte längre lika känslig.
Jag kan fasta – 5:2 fungerar fint (även om det var ett par år sedan nu).

Ryggont, magont och liknande lyser oftast med sin frånvaro.
Jag kan ta emot behandlingar, få hjälp – och till och med ta medicin.
Men jag behöver fortfarande be kroppen om tillåtelse. Annars fungerar det inte.

Det gick faktiskt så bra ett tag att livet gav mig en ordentlig kalldusch för några år sedan.
Jag var för nöjd.
Jag behövde höja ribban.

Det var då de där 20 kilona kom.

Den resan har i sin tur lärt mig viktiga nycklar för mitt fortsatta liv.

Min träning har bland annat bestått i att:

– aldrig tänka en enda negativ tanke (en resa som tog flera år)
– aldrig pressa, utan alltid stanna upp när det blir för mycket – vilket går emot allt jag lärt mig inom både träning och personlig utveckling
– medvetet kalla in de tankar jag vill ha, även under svåra omständigheter – inte bara när livet flyter

Den här resan är fortfarande pågående.
Jag räknar med att det tar 3–5 år till innan resultaten fullt ut visar sig.

Och det är okej.

Livet är en ständig resa.
Man blir aldrig “klar”.
Men man skiftar normalläge.

Jag har redan höjt flera normallägen – i kroppen och i mitt sätt att tänka.
Och jag ser fram emot den jag håller på att bli, när jag fortsätter att utvecklas.

Och kanske är det just det som är läkande – att låta resan få ta den tid den tar.

Rycker mattan under fötterna på dig

Om livet tycker att det är dags att höja ribban, men ditt normalläge sätter begränsningar på överflödet som är på väg in, så kan livet göra en fuling.

Livet kan sänka dig ytterligare – långt under ditt normalläge.
Detta gör att det händer något i dig, längtan blir större och modet ökar.
Det var det som hände med mig när jag blev 20+ kilo tyngre…

Läs 4 saker som är bra med att gå från askan i elden >