Önska in – igen

Det är inte säkert att det man önskade in med de gamla förutsättningarna självklart passar in i det nya.

Sitter och skriver nyheterbrev och då kommer historien om hur jag köpte min första bil på tapeten.

Det är en ganska rolig historia, och min då pojkvän nu man, var fullständigt chockad över att jag tackade ja till en bil utan att veta vad den kostade. (Du kan läsa historien här).

Här kommer fortsättningen. Vad hände med bilköpet efter Clion?

Ny visionboard

Jag sålde min älskade Clio för den blev för liten när vi fick familj.

Givetvis gjorde vi en ny visionboard. Vi utgick inte från nuläget (vi hade två bilar varav ingen rymde en barnvagn). Vi utgick ifrån det som var på väg. Om allt var möjligt in i det nya – vad ville vi ha då?

Vi skulle bo nära universitetet (min man ombildade sig) och jag hade min mottagning i stan. Till stan var det lätta att cykla eller ta bussen. Maken promenerade till skolan. Så vi skulle faktiskt inte ens behöva bilen särskilt mycket i vardagen. Den skulle mest stå i garaget. Så vi behövde inte två bilar längre, det räckte gott med en.

Men när vi väl använde den, då skulle vi åka längre sträckor med hela familjen samt barnvagn och bilstol. Så det behövde vara en ganska stor bil. En bekväm bil. Något man gärna åkte långt i.

Vi kikade på kostnad för ägande, bekvämlighet och säkerhet. Så det blev en Volvo V70 med dragkrok. Automat och turbo förstås.

Bilen fungerade klockrent under hela studietiden. (Det den var önskad till)

Vi använde den med släp för att flytta från lägenheten. (Den var med oss hela ”studiefasen”)

Och sedan fick den motorhaveri. Bilen blev stående på gården.

Vad skulle vi göra nu?

Nya förutsättningar

Nu hade förutsättningarna förändrats igen! Med 13 km till närmsta mataffär och ingen möjlighet att åka buss så behövde vi åter två bilar.

Min uppskattade Volvo hade gått ett stort antal mil. Vi stod inför valet att antingen köpa nytt, eller så skulle vi kommande år behöva reparera i pengabelopp motsvarande att köpa en ny bil.

Med distans, Reiki och ärlig syn på vår livssituation valde jag att behålla bilen. Och jag har mycket riktigt lagt väldigt många tusenlappar i reparation. Nu är nästan allt utbytt på undersidan av bilen. Den hade gärna fått vara lite högre, och ha fyrhjulsdrift, men i övrigt hade den allt vi behövde.

Den fyllde fortfarande våra behov.

Ingen annan bil hade automatiskt blivit bättre, snarare sämre då vi verkligen uppskattade lastutrymmet. Om jag köpte helt nytt skulle jag ändå köpa en bil som på många sätt påminde om den bil jag redan hade. Visst är det kul med en sprillans ny bil, men vi behövde det inte.

Så jag valde att välja in samma bil en gång till. Trofast fick vara med i ännu en utvecklingsfas.  

Varför berättar jag denna historia?

• Jo, en visionboard gäller ett par år, men sedan kan den komma att förnyas.
• Det är inte självklart att man kan ta saker (som man önskade in i ett energiläge) med sig in i nästa läge.
• Att medvetet önska in sådant vi vill ha av livet är något vi gör återkommande och regelbundet.
• Man måste veta vad man vill ha för att veta om man får en bra deal eller ej.  

Kul detalj

Sedan råkar det var så att jag och min pappa, helt oberoende av varandra, valt samma bil?! Det är nästan samma färg! Det är visserligen olika årsmodeller, men ändå.

När vi var på semester skrattade min man åt mig när jag tog fel bil. Jag var redo att kliva in i min pappas bil i stället för vår egen. De var för snarlika helt enkelt. Men vad detta handlar om (om det handlar om något) låter jag till dig att filosofera över. Jag har aldrig sagt ett ord om mitt resonemang kring valet av bil till min pappa.

Brukar du uppdatera dina Visionboards och önska in på nytt?