Kan du upprepa bragden?

Första gången är du full av inspiration. Andra gången går du på de kreativa ångorna. Men sedan? Vad händer sedan?

I samma stund som jag började skriva krönikor för tidningen Extra började människor varna mig.
”Första texten är lätt, men efter ett par krönikor brukar texterna ta slut.”

Första varningen kom direkt i tidningen.
En tidigare klasskamrat var krönikör och skrev några riktigt bra krönikor.
Sedan kom en text på temat ”Jag har inget mer att skriva om”.
Mycket riktigt, det kom inga fler krönikor. 

Till och med ett butiksbiträde varnade mig:
”Jag hade en vän som läste till journalist.
De första krönikorna gick bra, men sedan tog det slut.
Han hade inget att skriva om.
Han blev så stressad att han inte kunde sova om nätterna.
Så han slutade.”

Naturligtvis talade människorna direkt till mitt inre tvivel.

För mig hade det varit en jättegrej att ens komma in i branschen.
Var det ens möjligt att stanna kvar?

Hade funderat länge på den första krönikan

Några år tidigare hade jag fyllts av en längtan.
Jag vill skriva krönikor i tidningen Extra i Luleå.
Då rimligheten för detta var låg roade jag mig med att fundera på temat.
Om möjligheten skulle visa sig, hur skulle jag ta den tillvara?

Andliga texter i all ära, men de når kanske inte riktigt mainstream?
Vad vill man läsa vid köksbordet?

Efter åratal av funderingar hade jag landat i temat: Norrländsk Feelgood.
Filuriga krönikor med humoristiska vardagsfunderingar.
När den första krönikan skrevs var det kulmen av åratal av längtan och drömmar.

Men ändå…
Första krönikan hade blivit till på ren flax.
Sedan då?
Skulle jag kunna upprepa bragden?
Uppenbarligen var det en utmaning…

Stor risk inför tredje krönikan

Första två krönikorna var ett vikariat för en krönikör som klivit av.
Kanske hade idéerna tagit slut även för denna?
Vikariatet gällde resten av året. November och december.
Om jag skulle få vara kvar nästa år…
Så skulle jag ha en krönika med leverans i januari…

Sedan tidigare visste jag att julledigheten envisades med att spräcka min kreativa bubbla.
Det var mycket svårare för mig att få feeling under julen än under terminerna.
En deadline i början av januari var riskfylld.
Kunde jag leverera?
Eller var min karriär över innan den ens hade börjat?

Tog det säkra före det osäkra

Så jag utgick ifrån att jag skulle få förlängt.
Skrev januari krönika i december – för säkerhets skull – när jag ändå hade feeling.

Innan julledigheten fick jag ett mail.
”Hej, vill du skriva krönikor i vår också?”

”Ja, jag skriver gärna”
Och så skickade jag in den tredje krönikan.

Senare fick jag höra vad som sagts på redaktionen.
”Leverans i vändande post? Vem var denna tjej?”

Denna tjej var någon som bestämt sig för att orden aldrig skulle ta slut.
Och vet du vad?
Än idag fortsätter orden att flöda…