De stora frågorna kom till mig tidigt i mitt professionella utövande. Kan det verkligen var så att känslor är meningen med livet?
När jag började i den andliga världen kom jag väldigt tidigt in i de stora frågorna: Vilken är meningen med livet? Mer specifikt: Varför är vi här på jorden?
Man kan tro att det var överdrivet stora frågor, men en del av mig tyckte det kändes logiskt att frågorna kom till mig. Om jag skulle bli en andlig vägledare så behövde jag gå in i de frågorna för inte fastna i att tycka synd om mina klienter, utan i stället ge dem kraft att hitta nya vägar.
Att ”bara” hålla med och bekräfta känslor var inte min grej längre. Som klassiskt medberoende var jag redan less på att lyssna och förstå. Det hade jag redan gjort i hela mitt (dåvarande 25 åriga) liv. Kortsiktigt var det förstås bra att lyssna och förstå, det gjorde att känsloladdningen släppte för den andra. Men i långa loppet? Historien fortsatte ju att upprepa sig…
Det behövdes något mer. Något som både gav lugn för stunden och kunskap som bröt cykeln vilket innebar att historien slutade återupprepa sig.
Och det behövde givetvis hänga ihop med varför vi var här på jorden.
Men vilket är då vårt syfte?
PS. Det finns många som undersöker meningen med livet och det går att hitta fler olika ingångar. För egen del tror jag meningen med livet skiljer sig åt beroende av vad man är intresserad av. Jag har alltid varit intresserad av människor och det mänskliga sinnet, så det är inte konstigt att den förklaring som kännes mest tilltalande präglats av just detta.
Och vad som gav mig mening med livet? Jo mediumet Sylvia Brownes bok: Livet på andra sidan.
Vad gör vi på andra sidan?
Sylvia Brownes ingång är att vi (människorna) egentligen bor på andra sidan. Vår själs hemvist är den plats vi återvänder till när vi dött. När jag hörde detta första gången kändes det lite märkligt, lite omvänt, men något i mig gillade idén.
Inte ”Vad händer när vi dör?” eller ”Har vi en själ?” utan ”Vi är själar som har en jordisk upplevelse”.
Sylvia Browne spann vidare med att berätta vad vi gjorde när vi befann oss i liven mellan liven. Vi gjorde samma sak som vi gjorde på jorden. Gick på konserter, forskade och studerade, umgicks, höll på med sport…
Skillnaden var att vi befann oss på en plats där allt skedde omedelbart. Vi reste telepatiskt. Ville vi vara på en plats, så hamnade vi där även om den var på andra sidan jorden. Ville vi göra om vårt hus – poff så hade vi gjort om det.
Dessutom fanns det inga negativa känslor, allt skedde i fullständig glädje och harmonisk eufori.
Detta lät onekligen märkligt, men på något sätt kändes det mer logiskt än att vi spelade harpa i all evighet (vilket för mig kändes mer som en bestraffning än himmelriket).
Men vad betydde detta för oss människor?
Här började frågorna bubbla och hjärtat slå extraslag av upprördhet.
Valde vi att LÄMNA platsen där vi mådde tipptopp och kunde få allt vi ville – för att KOMMA TILL JORDEN med allt var det innebar?
Varför i hela friden gjorde vi så?
Varför i hela friden?
Jag grubblade i veckor.
Kunde inte förstå, men ville förstå. Vilken var grejen med jordelivet? Varför var det så viktigt?
Hur kunde vi lämna paradiset? För det här?
Zenbuddister talar om att livet är lidande och det var också så jag upplevde livet innan Reiki. (Idag ser jag livet med andra ögon, idag är det skönhet och kärlek)
Kom vi till jorden för ägodelar? Nja, de kan vi ju ändå inte ta med oss när vi går vidare.
Det enda som egentligen var unikt (om vi har själ och sinne kvar) är väl kroppen? Kom vi hit till jorden för att vara i en kropp? Ja, fast kroppen tar vi ju ändå inte med oss när vi dör? Meningen med livet kan ju inte vara att ha en kropp. Eller?
Då mindes jag en förklaring. Att energikroppen ”packar ihop” chakrasystemet och hela energisystemet för att ta med det hem till andra sidan när vi dör.
Där sker (enligt Sylvia Browne) en stor rening där vi får läka och släppa taget om jobbiga upplevelser. Sedan får vi genomgång från vårt liv i ”högsta rådet” vilka hjälper oss att förstå vad som hände när vi var på jorden.
Kunde det här vara något? Det här var ju något vi faktiskt tog med oss.
Cellminnen
När vi blir till får vi med oss energier från tidigare jordeliv (detta kallas karma). Dessa präglar oss i hela vårt liv, men cellminnerna förblir inte desamma. I takt med att vi får nya upplevelser (lär oss nya saker) uppdaterar vi våra cellminnen. När vi dör tar vi de uppdaterade cellminnerna med oss.
Kunde hela grejen med jordelivet vara de där cellminnena?
I sådana fall var ju kroppen också viktig, för vi behöver en kropp för att uppleva livet.
Jag blev så matt att jag behövde sätta mig ned.
Cellminnen, känslor och kropp – var det meningen med livet?
Logiskt kändes det rätt.
Men det öppnade ändå en hel del nya frågor…
Vad tror du är meningen med livet?
