Utan ett ord
Det här är min hyllningskrönika till den norrländska mannen. Tack för att du stått vid min sida, oavsett om du delat mina idéer eller inte.
När jag var tonåring kom jag i kontakt med ett påstående.
Påståendet sa något som jag varken hört förr eller senare.
Men om det stämde så kunde jag känna mig mer älskad, uppskattad och respekterad än vad jag någonsin vågat drömma om.
”Jag tror det ligger något i det här” viskade mitt hjärta.
Sedan började jag se det.
Eller viktigast av allt.
Jag började känna det.
Påståendet öppnade mig för att lyssna på ett helt annat sätt.
Boken var Män är från mars, kvinnor är från Venus.
Påståendet var:
Det ligger i varje mans natur att vilja göra sin kvinna lycklig. En man som kan göra sin kvinna lycklig är en lycklig man. En man som inte kan göra sin kvinna lycklig är en olycklig man.
Kvinnan vill ha ord – mannen vill visa genom exempel
Författaren John Grey berättade att det för kvinnan, som har en förkärlek till ord, är viktigt att männen använder ord, och rätt ord, när han proklamerar henne sin kärlek.
Samtidigt som mannen föredrog att inte använda ord överhuvudtaget.
Han ville hellre visa genom exempel.
Den kvinna som lär sig att lyssna bortom orden kommer att höra mannens kärlek.
Han gillade inte idén
För många år sedan var jag med om en händelse som för mig personifierar den norrländska mannen och hans omtänksamhet.
Jag hade fått för mig att flytta något, det kan ha varit ett skåp.
Jag flyttade det över hela gårdsplanen och min vana trogen så gjorde jag det själv.
”Är du tokig?” hade min manliga hyresvärd muttrat när jag frågat om jag fick ta skåpet.
Hans ord gjorde mig glad.
Faktum är att jag själv brukar tycka att mina idéer är tokiga.
De flesta är nästintill vansinniga.
Varför lägga tid på att analysera huruvida en idé kan vara bra eller inte?
Varför inte testa och upptäcka själv?
Så jag är inte så beroende av positiva tillrop.
En tokig idé brukar betyda att jag är på rätt väg.
Medan jag bar skåpet kände jag hur skåpet lättade
Medan jag bar skåpet över gårdsplanen kände jag hur skåpet lättade.
Min hyresvärd hade sett vad jag höll på med och bestämt sig för att hjälpa mig att bära.
Han ville ge mig det jag ville ha – trots att han inte delade min idé.
I köket ställde hyresvärden ned skåpet.
Sedan gick han, fortfarande utan att säga ett ord.
Men jag kände hans omsorg!
Han såg mig, ville hjälpa mig och stod vid min sida.
Jag kommer dock inte att ge mig in i diskussionen i huruvida han trodde att jag skulle klara av att bära skåpet själv.
Jag trodde det.
Han gjorde det troligen inte.
Men han satt inte still och hoppades att skåpet skulle gå sönder så att han skulle få rätt.
Hans ryggmärgsreflex var att hjälpa.
Trots att idén var tokig.
Det, om något, är kärlek.
