Clara och gungbrädan (del 3 i resan till en sund kärleksrelation)

Det var ingen ”platå”. Det var gungbrädan som höll på att slå över. Förändringen var ett naturligt nästa steg.

Clara hade önskat in något bättre än vad hon någonsin haft förr. Hon hade varit i helande energi regelbundet vilken hade gjort att ilska, sorger och besvikelser började lösas upp.

Men nu hade hon kommit till en ”platå”

Clara började tröttna på sin ”andliga resa”. Hennes uppfattning var: ”Det händer ju ingenting?!” Hon hade övat, varit i energi, visualiserat och haft sig. Men ändå såg hennes situation ut som tidigare. Det kanske till och med var värre än förr, då hon började få ”märkliga fysiska symtom”. Hon hade ont i ljumsken? Hon hade väl aldrig haft problem med någon ljumske förut?

Det som egentligen hände var att förändringen började ”slå igenom”. Förändring var ett naturligt nästa steg. Men det var inte så det kändes.

Gungbrädans två sidor

Lek med tanken att förändring är som en gungbräda.

I hela Claras liv hade den varit vippad åt det ena hållet. Det var det som hon kände igen. Så som hennes liv var. Som det alltid hade varit.

Nu började gungbrädan ”vara rak”. Den var inte riktigt på väg att slå över än, men nästan. Så därför började tvivlet göra sig påmint. ”Vill du verkligen det här?”

Livets osynliga signaler

Egentligen är det tryggt och bra att livet signalerar när vi börjar röra oss utanför vår konfortzon. Vi människor är på många sätt programmerade som en robotgräsklippare (!!).

För att robotgräsklipparen ska hålla sig inom tomtgränsen (och inte råka klippa rabatten eller förvilla sig till grannen) programmerar vi med direktiv, GPSpunkter, inom vilka Robotgräsklipparen får röra sig inom. Om den närmar sig gränsen kommer den få signaler om att komma tillbaka.

Vi har ett liknande ”signalsystem”. Kalla det robotgräsklippare eller kalla det fotboja – vi har en inre programmering som gör att vi håller oss i ”komfortzon”.

För Clara var det egentligen inte en ”platå”. Det var hennes inre kompass som började signaler ”varning, varning, du är på väg att passera gränsen”. Så hennes första instinkt var därför att stanna upp. (Det är så vi är programmerade, vi ska stanna om vi känner att vi närmar oss en gräns).  

Just denna gång ville hon ju passera gränsen, det var därför hon hade gett sig in i resan. Hon ville ha något hon aldrig haft förut.

Men om hon inte hade velat passera gränsen. Om hon ”endast” velat utforska den plats hon var på. Om hon ”bara” ville kunna ”klippa gräset på den egna gården utan att ständigt hålla koll på var hon befann sig ” så var det en trygghet när GPS:en höll koll och kallade henne tillbaka.

Hon kunde inte ”råka” hamna utanför gårdsgränsen och gå vilse bland de andra husen. Hon kunde inte ”klippa fel”.  Det fanns ett osynligt system som höll henne i säkerhet.

Det var ett trygghetssystem.

Något som gjorde att hon kunde slappna av dagligdags, utan rädsla att råka vandra vilse.

Men nu ville ju Clara vidare!

Hon var trött på resultaten som kom ifrån den välkända hemmagården. Hon ville på äventyr! Hon ville vidare.

Så hon behövde passera gränsen!

Hon ville att ”gungbrädan skulle slå över”.

Vad händer med en förrymd robotgräsklippare?

Så vad händer om en robotgräsklippare passerar tomtgränsen och kör vidare?

Tappar den all tidigare programmering och blir förvildad?

Eller har den fortfarande kvar all gammal programmering vilket är förvirrande när den befinner sig på grannens gård? Inget är ju ”som det borde vara?”

Om det nu är så att gräsklipparen ska klippa gräset både åt grannen och det tidigare huset (expansion) eller bara hos grannen för man har flyttat (skifte) så måste gräsklipparen programmeras om!

Den måste ha nya direktiv för att kunna vara på den nya platsen.

Denna utvecklingsfas väntade på Clara.

När förändringen väl slagit igenom skulle hon behöva vänja sig med de ”nya spelreglerna”. Hon behövde tid att programmeras om.

Programmeringstiden är generellt både härlig (ny plats, äntligen!) och obehaglig (fasiken, allt jag gör blir fel, intuitionen har försvunnit, jag är klumpig och känner mig förvirrad).

Detta är en omtumlande och tidskrävande fas. Det tar ett tag innan transformationen verkat och man kan börja agera utifrån de nya spelreglerna.

Kan endast ske i perfekt timing

Det kan alltså inte ske ”närsomhelst”. Livets osynliga krafter (de som har överblick) vet när denna stora förändring passar i vår vardag.

Dessutom behöver vi aktivt välja in förändringen!

Sanningen är att vi kan stanna på samma hemgård i all oändlighet om vi så önskar. Vi behöver inte utforska nya områden. Vi behöver inte flytta. Om vi inte väljer det förstås.

Nu fick Clara välja.

Vill du stanna kvar eller vill du fortsätta (med risk för att allt blir annorlunda och du måste programmeras om?)

Nu måste du välja.

Välj medvetande. Välj genom dina rutiner.

”Tippa över” är nästa naturliga steg

På energiplan var Clara ytterst nära att förändringen började slå igenom.

När hon började sin resa var hon fylld av tung energi. Nästan 98% av energikroppen var fylld av tung energi.

Gradvis hade den tunga energin börjat släppa taget. Varje gång hon gjorde Guidad Reiki hade det släppt tung energi.

Nu var hon ”bara” fylld med 55-60% tung energi. Vid 49% skulle ”gungbrädan slå över”.

Förändringen var nära…

Platån

Platån handlade inte om att Clara stod still. För hon stod inte still. Hon stod inför ett vägskäl.

Ville hon falla tillbaka i det välkända? Eller var hon redo att gå vidare till det nya, till det okända, och tillåta sig att programmeras om?

Det var två saker som påverkade

1. Hon behövde välja in det nya igen (är du verkligen säker, vill du verkligen ha det?)
2. Timingen behövde vara rätt

Så för tillfället ”vilade hon på stället” innan ”gungbrädan slog över”. Vilket känns som en platå.

Hur gör man för att falla tillbaka

Om Clara inte kände sig redo för förändringen så var det ”relativt” enkelt att falla tillbaka till det välkända. Hon kunde bara sluta med den guidade Reikin.

Visserligen hade hon ju blivit ganska energiren, så om hon ville ha tillbaka all tung energi behövde hon ”ställa till det ordentligt för sig själv”. (Det är av denna anledning vissa får ett ordentligt återfall, vilket också får överdrivet stora proportioner).

Och dessutom hade hon ju minnena av att vara energiren med sig, trots allt hade hon hunnit utforska ett nytt tillstånd.

Så om hon hade velat gå tillbaka i framtiden så var det betydligt lättare nästa gång.

Hur man gör för att få gungbrädan att slå över

Hur skulle då Clara göra för att få gungbrädan att slå över? Att verkligen kliva in i förändringen? Ska hon gasa? Ge järnet? Nja…

Det enda Clara behövde göra för att få gungbrädan att slå över var att fortsätta med det hon redan börjat med! Inte öka. Det funkar till och med om hon minskar tempot lite.

Det enda hon behövde ”undvika” var att sluta helt. Minsta lilla rörelse framåt gav önskad effekt.

Så Clara fortsatte framåt.

Läs del 1: Claras resa till en sund kärleksrelation >

Läs del 2: Clara och dejta i andliga sår >