Kan du upprepa bragden?

Första gången är du full av inspiration. Andra gången går du på de kreativa ångorna. Men sedan? Vad händer sedan?

I samma stund som jag började skriva krönikor för tidningen Extra började människor varna mig.
”Första texten är lätt, men efter ett par krönikor brukar texterna ta slut.”

Första varningen kom direkt i tidningen.
En tidigare klasskamrat var krönikör och skrev några riktigt bra krönikor.
Sedan kom en text på temat ”Jag har inget mer att skriva om”.
Mycket riktigt, det kom inga fler krönikor. 

Till och med ett butiksbiträde varnade mig:
”Jag hade en vän som läste till journalist.
De första krönikorna gick bra, men sedan tog det slut.
Han hade inget att skriva om.
Han blev så stressad att han inte kunde sova om nätterna.
Så han slutade.”

Naturligtvis talade människorna direkt till mitt inre tvivel.

För mig hade det varit en jättegrej att ens komma in i branschen.
Var det ens möjligt att stanna kvar?

Hade funderat länge på den första krönikan

Idén om att ens skriva krönikor hade kommit flera år tidigare.
Jag hade stått i min lokal och mitt Reikirum i Skellefteå och fått till mig:
”Jag vill skriva krönikor i tidningen Extra i Luleå.”

Då jag precis flyttat till Skellefteå var denna längtan fullständigt orimlig.
Men jag roade mig med att fundera på saken.
Om möjligheten skulle visa sig någon gång i framtiden, hur skulle jag ta den tillvara?

Andliga texter i all ära, men de når kanske inte riktigt mainstream?
Vad vill man läsa vid köksbordet?
Vad kunde jag skriva?
Vilken var min grej?

Till slut landade jag i temat: Norrländsk Feelgood.
Filuriga krönikor med humoristiska vardagsfunderingar.

Möjligheten visade sig faktiskt

Flera år senare råkade det bli så att möjligheten visade sig.
När den första krönikan skrevs var det kulmen av åratal av längtan och drömmar.
Dessutom hade jag nyss varit på tågrälsen och fått feeling.
Jag var både överraskad och överpeppad.

Men ändå…
Första krönikan hade blivit till på ren flax.
Sedan då?
Skulle jag kunna upprepa bragden?
Uppenbarligen var det en utmaning…
Varningarna hade kommit till mig av en anledning.

Stor risk inför tredje krönikan

Mina första två krönikor var ett vikariat för en krönikör som klivit av sitt uppdrag.
Kanske hade idéerna tagit slut även för denna?
Vikariatet gällde resten av året. November och december.

Om jag skulle få vara kvar nästa år…
Så skulle jag ha en krönika med leverans i januari…

Sedan tidigare visste jag att julledigheten spräckte min kreativa bubbla.
Det var mycket svårare för mig att få feeling och hitta stoff till en krönika under julen än under terminerna.
En deadline i början av januari var riskfylld.
Kunde jag ens leverera?
Eller var min karriär över innan den ens hade börjat?

Tog det säkra före det osäkra

Så jag skrev januari krönika i december – för säkerhets skull.
Jag visste inte om den behövdes.
Men jag visste att den behövde extra kreativ hjälp
– om den nu skulle behövas.

Innan julledigheten fick jag ett mail från redaktionen.
”Hej, vill du skriva krönikor i vår också?”
Jag fick förlängt.

Då krönikan redan var skriven var det lätt att leverera.
”Ja, jag skriver gärna”
Och så skickade jag in den tredje krönikan nästan en månad innan deadline.

Senare fick jag höra vad som sagts på redaktionen.
”Leverans i vändande post? När vi vanligtvis behöver påminna våra krönikörer för att de missar sin deadline? Vem är denna tjej?”

Denna tjej var någon som bestämt sig för att orden aldrig skulle ta slut.
Och vet du vad?
Än idag fortsätter de flöda…

Nu för tiden vet jag att orden aldrig kommer att ta slut.
Hur mycket jag än skriver.
Jag tycker denna sida, detta Känslabibliotek, bevisar detta.
Åtminstone för mig själv.