Själsbitarna kom tillbaka
Alla skällsord hade fått Alice att tystna. Men själens kallelse var stark. Hon började kalla tillbaka sin egen röst.
Att helas är att återställa sig till den man var innan skadan uppstod, fast berikad av erfarenheten. Låt mig berätta om Alice.
Alice hade karma på kommunikation, men det var hon helt omedveten om. Hon utgick ifrån att hon växt upp i vilken familj som helst. Att hennes pappa skrek helt ofiltrerat var något som hon inte tyckte om, men hon var van med.
Minsta lilla kunde trigga ett utbrott där han verbalt anklagade både henne och hennes mamma för allt möjligt. Än värre blev det när han hade druckit.
En rädsla hade vaknat
Alice var inte medveten om det, men pappans verbala påhopp hade gjort henne rädd för ord. Hon var visserligen en ganska stillsam och tyst person i sin natur, så hon tystnade ”bara” ännu mer. Snart hade hon glömt att hon hade en röst.
Bekräftelse
Men lika attraherade lika och rädslan av att använda rösten var stark inom henne. Snart mötte hon allt fler som använde sin röst på ett destruktivt sätt. De ljög och talade osanning. Tryckte ned och förtalade.
Varje gång hon fick sin rädsla bekräftad var det något i henne som klickade till: ”Jag sa ju det, det är ju så det är. Det är verkligen något farligt.”
Och så höll det på.
Själens kallelse
Men en dag började själen att kalla på henne. Det var inte en stor uppenbarelse, snarare en viskning. Något som hon aldrig tänkt på tidigare började nu uppta allt mer av hennes tankevärld.
Plötsligt började goda förebilder visa sig. Människor använde sin röst på ett helt annat sätt än vad hon trott varit möjligt.
Orden spred kärlek. Omtänksamhet. Styrka. Trygghet… Orden gjorde enorm skillnad – i den positiva riktningen.
Alice trodde inte det var sant, så det tog en stund innan hon fullt ut kunde ta emot denna motsägande information.
Men det låg något i det.
Orden kanske inte var så pjåkiga i alla fall.
Nytt sätt att se på världen
Hon hade trott att kommunikation var negativ. Men tydligen kunde den vara positiv också.
Kanske var det så att kommunikation i sig var neutral, det var hur man använde den som spelade roll.
Hon började heja på personer som sa saker hon tyckte borde sägas. Äntligen hade hon ett syfte i livet!
Men de missar ju…?
Snart upptäckte Alice att människor ”bara” sa det som de själva hade på hjärtat. De sa inte allt som borde sägas.
Frustrationen blev bara större och större. Varför sa ingen de rätta orden?
Det var kanske bäst om hon sa det själv?
Gulp
Alice hade börjat observera att vissa människor hade talets gåva, medan andra inte hade det. Hon hade ännu inte sett att talet är en färdighet som kan utvecklas. Många av de som ”hade talets gåva” hade likt en idrottsstjärna övat regelbundet – i flera år – för att förvärva färdigheten.
Själv hade hon ju tystnat. Hon hade knappt övat någonting.
Självförtroendet fick sig (förstås) en knäck när hon upptäckte hur långt hon hade kvar. Hur svårt det var. Hur långt ifrån sin egen självbild hon egentligen befann sig.
Samtidigt växte själsenergin för varje dag som gick.
Drivet kom tillbaka.
Längtan efter att få uttrycka sig blev starkare och starkare. Öva var inte svårt längre – det blev det mest naturliga i hela världen.
Ju mer hon övade, desto roligare blev det.
För varje dag kände hon sig mer och mer som sig själv.
Hon hade läkt på ett själsligt plan.
Själsbitarna kom tillbaka.
Berikad av erfarenheten hade hon uppdaterat sitt andliga kontrakt. Ord var inte skadliga längre. Hon började allt mer se sig som en person som uttryckte sig på ett andligt uppbyggande sätt.
Ps. Vill du påskynda själsbitarnas återvändo kan du använda guidningen Villkorslös kärlek till ett krossat hjärta (& få själsbitarna tillbaka) från Reikiportalen. Kommer 16/2 2025.
